En välgjord traumaintervju kan i bästa fall läka

Under tre dagar i juni möttes ett tiotal journalister från det undersökande nätverket BIRN - Balkan Investigative Reporting Network - och Dartrepresentanter från USA, Storbritannien, Sverige, Finland och Ryssland för en workshop om traumajournalistik, arrangerad av Dart Center Europe.
Konferensen var en pre-workshop inför "10th European Conference on Traumatic Stress", och syftade till kunskaps- och erfarenhetsutbyte inom fältet journalistik och trauma. Fokus var på mötet mellan journalist och drabbad, både avseende journalistens egna psykologiska reaktioner och intervjuns konsekvenser för den drabbade. Många råd och riktlinjer utifrån Dart Centers filosofi dryftades, liksom erfarenheter från de extrema arbetssituationer som bland andra balkanjournalisterna arbetat under i krigstid, och i många fall fortfarande arbetar under.
Mark Brayne genomförde övningar i lyssnande och intervjukonst.
- Allt psykoterapin gör är att lyssna, sa han, och menade att också traumajournalistik i stor utsträckning handlar om detta.

Erfarenheter från ett kidnappningsdrama

Kosovo-journalisten Jeta Xharra beskrev ett självupplevt kidnappningsdrama från 2005, och Mark Brayne genomförde ett fiktivt samtal i egenskap av tänkt redaktionskollega till Jeta. Här tillämpades Dart Centers "Self Care for journalists" och "guidelines" för riskfaktorer på akut stress, vilka kan vara viktiga instrument då en medarbetare återvänder till redaktionen efter ett traumatiskt uppdrag.

- Ni kan handleda varandra genom att lyssna, sa Mark Brayne, och poängterade att sådana kollegiala stödjande samtal alltid måste fokusera på det positiva.

Återupplevda trauman

För många journalister på Balkan har det varit en oerhörd utmaning att återvända efter ett liv på flykt för att skriva om i många fall självupplevda krigstrauman. Några av dem stannade på Balkan även under kriget, intervjuade människor, "grät med dem och sympatiserade med dem".
Sarajevo-journalisten Nerma Jelacic upplevde just detta dilemma när hon 2003 började rapportera om krisförbrytelser begångna i hennes egen hemstad.
- Det var en stor utmaning för mig, sa hon, och jag såg det som en skola: Klarar jag det här så klarar jag vad som helst.
Hon anser själv att hon inte rapporterar om detta i egenskap av offer, utan som journalist. Men gränsen är hårfin.
Här ingrep Mark Brayne genast med rådet att "respondera aldrig med din egen erfarenhet, även om du upplevt något liknande".
- "Handle with care".

Glömma att ta hand om sig själv

En av Balkanjournalisterna beskriver att hon efter kriget i Kosovo var mer angelägen om att prestera god journalistik, än att ta hand om sig själv.
Men det finns också exempel på journalister som vägrat utföra ett arbete. Bulgariska Albena Shorova är en av dem. När hon vägrade sin chefs order att förnedra ett offer genom en tredje intervju sa hon upp sig från arbetet.
- Idag är jag stolt över mitt beslut, säger hon, och lärde mig att lyssna till mig själv.

"A death knock" och machokulturen

Mark Brayne underströk problemet genom att beskriva det fenomen man i Storbritannien kallar för "a death knock".
- Det första jobbet för unga journalister är ofta att få ett pratminus och en bild vid någon traumatisk händelse, sa han.
- Det är ett tecken på avsaknad av sensibilitet hos mediechefer och en del av "machokulturen" inom medievärlden.

Kosovo-journalisten Jetta Xhara beskrev ett "praktexempel" i form av sin första dag på jobbet när hon var 19 år. Hennes fotograf blev beskjuten. Kulan hamnade i mobiltelefonens batteri, i handväskan.
Men upplevelsen var inte avskräckande.
Mark Brayne förklarade detta med att "krigsjournalistik är beroendeframkallande".
- Läs Anthony Lloyds bok "My war gone by, I miss it so", så förstår ni varför, sa han.
- "It is a potentially toxic profession".

Välgjord intervju kan läka

- Att intervjua traumatiserade människor kan leda till en retraumatisering för de redan drabbade. Men medieexponering kan ibland också ha fördelar.
Det sa ordföranden för ECOTS2007, psykologiprofessorn Dean Ajdukovic´ från universitetet i Zagreb, då han gästade Dart Centers workshop.
- Journalistintervjuer kan också hjälpa människor att tala, och en välgjord intervju kan därför utgöra en del av läkningsprocessen, menade han.
- De kommer att gråta och vara arga, men det kan ändå fylla en god funktion.


Journalisten som "förälder"

Professor Ajdukovic´ pekade samtidigt på risken för intressekonflikt när en journalist möter en traumatiserad person.
- Intervjun med journalisten är ofta det enda tillfället för dem att tala med någon som verkligen är intresserad av deras person.
- De kommer att vilja sända sina budskap över världen, men inser inte konsekvenserna av medieexponeringen, menade han.
Både journalisten och offret har sina behov. Ibland kan de kollidera.

Traumaoffrens ofta öppna attityd till samtal med journalister kan bottna i att de söker efter en "förälder", en stödjande och lyssnande empatisk person, menade Mark Brayne.
Ett annat fenomen - i krig, mer än vid 'human disasters' - är att människor söker syndabockar.
- De upplever sig oskyldiga, även om du och jag inte skulle betrakta dem som oskyldiga, sa Dean Adjukovic´.

Maktfaktor med ansvar

- De flesta människor på Balkan betraktar idag journalister som potentiella instrument att påverka sin regering, sa han vidare.
- I mötet med journalisten blir de ofta energiskt aggressiva, men hoppas kunna påverka och vill därför gärna ställa upp på en intervju.
På journalisten vilar varje gång ett ansvar för hur intervjusituationen kan ha påverkat individen.
- Om personen du lämnar verkar vara i sämre kondition när du lämnar honom eller henne än när du kom, bör du överräcka en kontaktuppgift till någon som kan ge professionellt psykologiskt stöd, ansåg Adjukovic´.

Deborah Nelson, amerikansk undersökande journalist, ställdes inför problemet då hon förra året vistades i Vietnam. Hon hade rest dit för att intervjua vittnen till krigshändelser som utspelade sig nära US Marinebase för 30 år sedan. De som då var barn hade blivit vuxna. Och de överlevde mot alla odds.

- Jag frågade mig: Väcker jag känslor och river upp sår? Ökar jag traumat?
- Men en av de intervjuade beskrev det som att 'det var bra att någon i Amerika intresserar sig för detta', berättade Deborah Nelson.
Kontentan av hennes arbete där blev att "it¨'s worth telling the story".

Ett traumatiskt uppdrag

Under de tre första dagarna i Vietnam upptäckte Deborah tre hittills okända massakers.
- Jag klarade detta enbart tack vare det massiva stödet från befolkningen, menade hon, men konstaterade samtidigt att hon själv upplevde sig traumatiserad.
Hur kan då denna situation hanteras?

EMDR - en behandlingsväg vid trauman

För många traumaoffer - även journalister - har psykoterapiformen EMDR -Eye Movement Desensitization and Reprocessing utgjort en god hjälp. Uppsalapsykologen Kerstin Bergh-Johannesson arbetar med EMDR, och är verksam vid Kunskapscentrum för Katastrofpsykiatri, Uppsala universitet.
Hon menar att EMDR kan hjälpa personer att minska besvären efter upplevelser från det förgångna vilka stör en människas dagliga liv. Vanligtvis handlar dessa tidigare upplevelser om trauman av olika slag såsom överfall, övergrepp, olyckshändelser eller naturkatastrofer.
- Också trauman som upplevdes för månader eller till och med år sedan, kan ge så kallade posttraumatiska symptom som invaderande minnen, överväldigande känslor, mardrömmar, ångest, känslomässig avstängning, låg självkänsla och andra svårigheter att orka med att leva ett bra liv, berättade Kerstin Bergh-Johannesson.
- EMDR har också använts för att hjälpa människor att hantera svår sorg och många andra tillstånd där starka känslor är förknippade med livsupplevelser.

- Uttrycket "the past is the present", passar väl in här, sade hon när hon besökte Dart Centers workshop.
- Många människor kan länge leva sina liv efter trauman relativt normalt. Men så plötsligt inträffar något som "triggar" minnet, och som får tillvaron att rasa samman.
Här kan EMDR vara en väg tillbaka till ett mer fungerande vardagsliv, och det hon kallar för individens "originalminne".

Också Mark Brayne tillämpar EMDR i sin egenskap av psykoterapeut i Storbritannien, där han kontinuerligt bistår journalister som rapporterat från traumatiska händelser världen över.

EMDR är tillsammans med kognitiv beteendeterapi (KBT) idag betraktade som evidensbaserade behandlingsmetoder för traumaoffer. Vid mer komplex problematik finns ännu inte vetenskapligt stöd för att någon enskild behandlingsmetod är tillräcklig, och det kan därför bli aktuellt med kombinationer av behandlingsmetoder.

Såväl EMDR som KBT kan vara tänkbara behandlingsmetoder för journalister som lider av extremt påträngande minnen och känslor efter traumatiska rapporteringsuppdrag, om dessa i stor utsträckning påverkar personens förmåga till ett normalt vardagligt liv.

Råd till mediechefer

Vad ska då redaktionschefen göra helt akut, när en medarbetare med svåra upplevelser i bagaget återvänder till redaktionen efter slutfört uppdrag?
Mark Braynes råd lyder:
- Kollegorna är journalistens viktigaste familj!
- Se till att medarbetaren har sällskap!
- För tidig psykoterapi kan göra mer skada än nytta!
- Tala inte med dem. Lyssna på dem!